mot mig.
Det är ungefär tre månader sedan jag ökade och den varsamma stegringen jag kunde göra ifrån 50% var verkligen en bra strategi.
Nu känner jag mig normal, eller någon nivå under normal, största delen av tiden. Symptomen håller sig lugna och jag har kunnat vara mer spontan med aktivitet och vila.
Jag har tyckt att det nästan går FÖR bra och lätt, för allt har mer eller mindre bara flutit på.
Juni har i och för sig varit en utmaning med alla födelsedagar (vi har 6 stycken att fira), klassträffar och skolavslutningar. Det har varit svårt för mig att se lösningar på problem och att känna mig nöjd med att vara med på endast en av alla saker men maken har varit, och ÄR alltid, ett fantastiskt stöd!
Jag jobbar på vardagarna, vilar när jag kommer hem och har lugna eftermiddag med familjen. Jag styrketränar en dag i veckan där jag nu kan ta i utan att må sämre, och jag kan hitta på saker med familjen på helgerna. Barnen kan ta med sig kompisar hem efter skolan och det måste inte vara lugnt omkring mig hela tiden.
De oförutsedda energitjuvarna (spontanhandla efter jobbet, hantera konflikter, behöva panikstäda inför besök osv.) har gått att vila bort relativt snabbt.
Att göra "rätt" är så mycket enklare när man vet vad som är bra och vad som fungerar för en! Om jag blir sämre så vet jag hur jag ska lösa det, och jag tycker att jag tydligare märker av vart gränserna går. Kroppen har lugnat ner sig i reaktionerna på stress och det gör det lättare för mig att urskilja nyanserna bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar